Vilka batterier använder Starlink?

Det korta svaret är att SpaceX aldrig offentligt har bekräftat cellkemin, cellmodellen, leverantören eller kapaciteten per satellit för Starlink-batterier. Det som är bekräftat är mycket snävare — och mycket mer användbart. Starlinks officiella tekniksida ägnar exakt en bisats åt ämnet: Starlink-satelliter har “dubbla solpaneler och batteri med hög kapacitet för att försörja nyttolasterna med ström.” De substantiella siffrorna kommer från en enda primärkälla: “Starlink-batterier: tillförlitlighetslärdomar från 10000 LEO-satelliter”, en teknisk briefing av Ray Barsa och Denis Trofimov på SpaceX, presenterad vid NASAs workshop om rymdbatterier 2025 och publicerad på NASAs webbplats. Briefingen avslöjar ett packdesignvärde på 230 Wh/kg, en flotta med fler än 9500 satelliter i omloppsbana varav 1500 redan har tagits ur bana och 1 död satellit, över 100 MWh batterikapacitet i omloppsbana som växer med mer än 50 MWh per år, samt metoderna för screening, kvalificering och drift bakom alltihop. Den här guiden skiljer det som dessa källor faktiskt säger från märkt inferens och från det som förblir oavslöjat — och avslutar med vad satellitpraxis lär alla som köper batterier på jorden.

Det här är vad bekräftade källor faktiskt säger. Starlinks officiella tekniksida ägnar exakt en bisats åt sina satellitbatterier — “dubbla solpaneler och batteri med hög kapacitet för att försörja nyttolasterna med ström” — och det är hela Starlinks offentliga uttalande i ämnet: ingen kemi, ingen kapacitet, ingen cellinformation. De substantiella siffrorna kommer från en enda briefing: Ray Barsa, som på presentationens titelsida anges som huvudingenjör för batterier, och Denis Trofimov presenterade “Starlink-batterier: tillförlitlighetslärdomar från 10000 LEO-satelliter” vid NASAs workshop om rymdbatterier 2025, som hölls 20–22 januari 2026; föredraget hölls onsdagen den 21 januari kl. 8:30 på morgonen, och presentationen finns på NASAs webbplats. Alla siffror nedan är sådana som avslöjades i den briefingen, inte aktuella satellitparametrar. Huvudsiffran är 230 Wh/kg — ett packdesignvärde. Briefingen märker den uttryckligen som ett packnivåns designvärde: energitäthetsmålet för det kompletta batteripacket, inte en cellspecifikation och inte ett uppmätt resultat, och den tillskrivs inte någon särskild satellitgeneration. Flottsiffrorna är lika specifika: 9500 satelliter i omloppsbana vid briefingens datum, varav 1500 tagna ur bana och, anmärkningsvärt nog, 1 död satellit i den operativa flottan; över 100 MWh batterikapacitet i omloppsbana, som växer med mer än 50 MWh per år, vid en produktionstakt på 1000 satelliter per kvartal. Satelliter behöver batterier eftersom solpanelerna under ungefär en tredjedel av varje omlopp inte producerar någonting alls. En satellit i låg jordbana passerar genom jordens skugga — förmörkelse — under de flesta omlopp. Vid Starlinks driftshöjd på cirka 550 km sätter referensvärden den maximala förmörkelsen till ungefär 35 minuter per 95-minutersomlopp: ett referensverk från 2014 om satellitlitiumjonbatterier anger upp till cirka 35 minuter vid 650 km, och NASAs Hubble-sida om elförsörjning anger cirka 36 minuters skugga per 95-minutersomlopp för Hubble. Under förmörkelsen är panelerna mörka, och batteriet bär hela nyttolasten — kommunikationselektronik, framdrivningsberedskap, värmereglering — ensamt. Batterier täcker också tre uppgifter utöver förmörkelsen: de levererar ström under banehöjning och manövrering när efterfrågan överstiger panelernas effekt, de absorberar effekttoppar från nyttolasten som överstiger panelernas momentana effekt, och de stabiliserar kraftbussen mot de skarpa laststegen när en kommunikationsnyttolast växlar mellan viloläge och full sändning. Kort sagt är solpanelen den primära källan, men batteriet är det som gör satelliten till en kontinuerlig maskin snarare än en maskin som bara fungerar i dagsljus. Cykelaritmetiken är märkt inferens, och den är värd att göra noggrant. Ett 95-minutersomlopp innebär ungefär 16 laddnings- och urladdningscykler per dag. Under det 5-åriga uppdrag som förekommer i briefingens acceptanstestflöde blir det i storleksordningen 29000 cykler — två storleksordningar mer än vad en elbil eller ett lagringsbatteri på marken är konstruerat för. Briefingen anger inget cykeltal; siffran följer av omloppstid och uppdragslivslängd, två offentligt dokumenterade ingångsvärden. Branschens svar på den siffran är urladdningsdjupdisciplin. Branschens designnormer — inte Starlinks parametrar, som är oavslöjade — sätter LEO-uppdrag kring 20–30 % urladdningsdjup: ett rymdcellprogram som presenterades vid NASAs batteriworkshop 2019 siktar på över 220 Wh/kg på cellnivå, och en briefing från en workshop 2023 anger ett LEO-designkuvert på 20 % urladdningsdjup för 15000 cykler under 3 år, 25000 under 5 år och 75000 under 15 år, vid ungefär 5000 förmörkelser per år på 35 minuter vardera. Grunda cykler är hela spelet: använd en femtedel av kapaciteten, så åldras batteriet knappt. Det hårdaste beviset i omloppsbana kommer från Japans REIMEI-satellit. REIMEI cyklade 15–16 gånger per dag — 60 minuters laddning, 35 minuters urladdning — vid bara 10–20 % urladdningsdjup mellan 4.10 och 4.20 V per cell, och var fortfarande i drift efter mer än 12 år och 60000 cykler. Det är vad disciplinerade grunda cykler ger. SpaceX eget bidrag är operativt snarare än kemiskt: Starlink flyger med justerbara laddfönster — det tillåtna laddintervallet justeras i omloppsbana — vilket briefingen tillskriver minskad degradering, lägre frekvens av sidoväggsbrott och ökad packhomogenitet. Vad som händer under förmörkelsen är en rytm, inte en händelse: 35 minuters urladdning, sedan ungefär en timmes laddning, upprepat 16 gånger om dagen, i åratal. När satelliten går in i förmörkelse tar batteriet hela rymdfarkostens last utan något solbidrag. REIMEIs publicerade profil — 35 minuters urladdning följt av 60 minuters laddning — är representativ för LEO-rytmen i Starlinks höjdklass. Batteriet måste leverera sin förmörkelseenergi vid ett kontrollerat urladdningsdjup och sedan ta emot en full laddning under den solbelysta delen av omloppet, inklusive den energi som behövs för att täcka omvandlingsförluster. Det är här de justerbara laddfönstren gör nytta. Ett pack som alltid laddas till samma toppspänning degraderar snabbast vid kurvans topp; ett pack vars fönster är justerat — smalare i rutindrift, breddat bara vid oförutsedda händelser — tillbringar sitt liv i den mildaste delen av spänningsområdet. Briefingens tre namngivna driftregimer finns, men deras exakta laddvärden är inte avslöjade, så den här guiden citerar inga siffror som aldrig har publicerats. Tillförlitlighet kommer från en screeningtratt som börjar vid den enskilda cellen och slutar med hela konstellationen som ett sensornätverk. Varje metod nedan är bekräftad som avslöjad i briefingen den 21 januari 2026. Inkommande celler screenas genom att mäta OCV-avklingning — tomgångsspänningsdrift över tid, som avslöjar självurladdningsavvikare — DCR, eller DC-inre resistans, och ACZ, eller växelströmsimpedans, plus mekaniska integritetskontroller vid packmontering. Logiken är identisk med vad markköpare bör kräva: mät fördelningen, avvisa avvikarna, lita aldrig enbart på etiketten. Kvalificeringen går djupare: CT-skanning bedömer mekanisk byggvariation och övervakar långsiktiga cyklingsfenomen inuti cellen, och ultraprecis coulometri mäter elektrokemisk prestandavariation tillräckligt fint för att dra slutsatser om långsiktig cykling från korta tester. Kvalificering svarar på om designen är sund; acceptans svarar på om enheten är bra. SpaceX gör båda, i megakonstellationsskala. Packacceptanstestning lägger ut en full kedja — cellacceptans, pack-OCV- och GITT-kontroller, strömkenor, slutladdning, omkontroll efter lagring, kontaktresistans, förbindningar, sensorstatus, termisk kontroll — följt av ett HASS-liknande högt accelererat stresstest utfört över automatiska dopptankar, transport, kontroller vid halvladdning och veckor av framdrivningstester innan det 5-åriga uppdraget börjar. Vibrationskvalificering utförs med staplade satelliter, på den integrerade uppskjutningsstapeln snarare än enbart packet. Ljusbågsresistent design hanterar en mördare med lång meritlista: ljusbågar i rymdfarkoster har förstört satelliter i decennier, och briefingens testresultat är att ljusbågar kan få pack att haverera katastrofalt vid spänningar över 32 V och tryck under 1 Torr — förhållanden som en satellitbuss rutinmässigt uppfyller. Ljusbågskvalificering på packnivå körs därför efter vibrations-, chock- och termisk testning, på flygliknande hårdvara, med många tester för statistisk säkerhet. Mikrometeoroid- och rymdskrotskollisioner beskrivs som säkra, inte möjliga, för en megakonstellation. Programmet använder empirisk hyperhastighetstestning för att karakterisera packrespons; i diskussionen om spridningsmotstånd kan spikpenetration representera en MMOD-kollision i testning, och testning av passivt spridningsmotstånd kan använda flera initiatorceller för att simulera verkliga kollisioner. Strålningstolerans och telemetri på flottnivå sluter cirkeln: typiska störningar är latchup-fel och mättad telemetri, och subtilare fel flaggas via spänningsdriftsflaggning på cellspänningar och temperaturdriftsflaggning på termiska sensorer. Själva konstellationen blir instrumentet — SpaceX rapporterar 10 minuters kartläggning på konstellationsnivå för att lokalisera Sydatlantiska anomalin, och noterar uppmätt total joniserande dos under uppskattningarna före flygning. När en termisk rusning i en enskild cell upptäcks är de dokumenterade responsalternativen under utredning elegant enkla: sänka laddningen? sänka temperaturen? — ställda som öppna ingenjörsfrågor, inte slutsatser. Fyra metoder överförs direkt till markbunden energilagring, och ingen av dem kräver att man åker till rymden. För det första, screena celler som om avvikare spelar roll — för det gör de. OCV-avklingning, DC-resistans och impedansscreening finns till för att fånga den enda dåliga cellen bland tiotusen innan den blir den svaga cellen i ett pack. På jorden är ekonomin densamma: en enda avvikande cell begränsar hela packets användbara kapacitet, så köpare som köper LiFePO4-battericeller bör be leverantörer om screeningdata per parti — kapacitet, inre resistans och självurladdningsvärden — samma tre familjer av mätningar som SpaceX kör vid acceptans. För det andra, behandla laddfönstret som ett driftsbeslut. Starlinks justerbara fönster visar att livslängd hanteras i drift, inte bara designas in. För sollagring som cyklar dagligen är ett smalare rutinfönster den billigaste livsförlängningen som finns — billigare än någon kemiuppgradering. För det tredje, testa varorna, inte broschyren. HASS-liknande stresstestning och vibrationskvalificering med staplade satelliter är den orbitala versionen av mottagningskontroll. Den markbundna motsvarigheten — ett definierat acceptansprotokoll med registrerade tröskelvärden — är det som skiljer professionell upphandling från förhoppningar. För det fjärde, designa för det fel du inte kan förhindra. MMOD-kollisioner är säkra, så packet är designat för att överleva dem; ljusbågar är en känd mördare, så kvalificeringen återskapar dem. Markbunden översättning: motstånd mot spridning av termisk rusning, ljusbågsfelsbeteende och sensorfelsmoder hör till kvalificeringsplanen före den första leveransen, inte till incidentrapporten efteråt. Jämförelsetabellen gör avvägningarna synliga. Ett satellitbatteri siktar på 25000–75000 cykler under 5–15 år vid cirka 16 cykler om dagen; ett markbundet lagringsbatteri siktar på 3000–8000 cykler under 8–15 år vid cirka 1 cykel om dagen. Rutinmässigt urladdningsdjup är 10–30 % i omloppsbana mot 80–100 % på marken — livslängdsdisciplin mot ekonomidisciplin. Temperaturmiljön svänger från −40 °C till +60 °C i vakuum, utan konvektion, mot −20 °C till +50 °C typiskt på jorden, luftkyld eller konditionerad. Energitäthet är en extrem prioritet i omloppsbana, där varje gram är uppskjutningskostnad; på marken dominerar kostnad per kWh. Tillförlitlighetsmålen skiljer sig på samma sätt: ingen service är möjlig i omloppsbana, så svaret är redundans och screening; på jorden är batteriet servicebart, så svaret är garanti och övervakning. Kolumnerna ser ut som motsatser, men metoderna konvergerar: screena avvikarna, disciplinera driftsfönstret, kvalificera packet mot de fel du inte kan förhindra. En köpare som förstår varför ett satellitprogram testar som det gör kommer att ställa skarpare frågor till varje markleverantör — med början i screeningdata bakom cellerna. LJY Energy är en LiFePO4-leverantör och OEM/ODM-samordnare i Shenzhen; vi är inte en fabrik. Varje order bekräftas per projekt skriftligen innan produktionen börjar. Ärlighet kräver att luckorna listas. Vid artikelns publicering har följande inte offentliggjorts av SpaceX eller Starlink, och den här guiden fyller inte i dem: cellmodellen — om det är 21700, 4680 eller ett annat format; katodkemin — NMC, NCA, LFP eller annat — som inte kan härledas tillförlitligt från 230 Wh/kg-packvärdet ensamt; batterikapaciteten per satellit i Wh eller Ah; cellleverantören eller leverantörerna; serie- och parallellkonfigurationen och busspänningen; den faktiska livslängden och de urladdningsdjup och laddfönstervärden som Starlink flyger med; vilken satellitgeneration 230 Wh/kg-designvärdet gäller för; och de termiska designdetaljerna. Om en källa någonsin bekräftar något av detta kommer artikeln att uppdateras med den tillskrivning det förtjänar. Fram till dess stannar de på den här listan.

Hushållsbatteri vid en husvägg
Foto: Batterlution, Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0 (förminskad, WebP). Illustrationsbild, inte en produkt från LJY.

Starlink-batterier i korthet

Designvärde för energitäthet på packnivå230 Wh/kg
Satelliter i omloppsbana9500+
Batterikapacitet i omloppsbana>100 MWh
Omloppshöjd550 km
Omloppstid i minuter95
Förmörkelse per omlopp i minuter35
Laddnings- och urladdningscykler per dag16
Designvärde för urladdningsdjup i låg jordbana20–30 %

För den markbundna änden av samma historia — hur de största nätbatterierna byggs och vad de kostar att driva — se vår Tesla Megapack-guide.

Räkneexempel: att räkna cyklerna

En satellit i en 95-minuters omloppsbana passerar förmörkelse ungefär 16 gånger om dagen. Under ett 5-årigt uppdrag blir det i storleksordningen 29000 laddnings- och urladdningscykler — två storleksordningar mer än vad en elbil eller ett lagringsbatteri på marken är konstruerat för. Svaret i LEO är urladdningsdjupdisciplin: vid 20 % urladdningsdjup anger ett branschdesignkuvert 25000 cykler under 5 år. Använd en femtedel av kapaciteten, så åldras batteriet knappt.

Vad du bör kontrollera innan du citerar en satellitsiffra

  • Kontrollera bevismärkningen innan du citerar en siffra: bekräftade siffror kommer från briefingen eller den officiella tekniksidan, cykeltal är märkt inferens från omloppstid och uppdragslivslängd, och kemi, cellmodell, leverantör och kapacitet är inte alls offentligt avslöjade
  • Citera aldrig 230 Wh/kg-packdesignvärdet som en cellspecifikation — det är ett designmål på packnivå, inte ett uppmätt cellresultat, och det tillskrivs inte någon särskild satellitgeneration
  • Läs livslängd i cykler tillsammans med dess urladdningsdjup: LEO-disciplinen är 20–30 % urladdningsdjup, och branschkuvertet anger 25000 cykler under 5 år vid 20 % urladdningsdjup — ett tal utan dess urladdningsdjup beskriver ingenting
  • Be leverantörer om screeningdata, inte bara ett datablad: tomgångsspänningsavklingning, DC-resistans och impedansscreening fångar den avvikande cellen innan den begränsar hela packet — samma tre mätningar som SpaceX kör vid acceptans
  • Behandla laddfönstret som ett driftsbeslut, inte bara en designparameter: Starlink justerar sina laddfönster i omloppsbana för att bromsa degraderingen, och ett markbundet pack som cyklar dagligen får samma livsförlängning av ett smalare rutinfönster

Lärdomen, i en mening

Ingen enskild siffra besvarar vilka batterier Starlink använder — kemin, cellmodellen, leverantören och kapaciteten är inte offentligt avslöjade, och det ärliga svaret börjar där. Vad det offentliga materialet faktiskt visar är en disciplin: screena varje cell, cykla grunt, justera laddfönstret i drift och kvalificera packet mot de fel du inte kan förhindra. Dessa fyra metoder överförs direkt till varje batteri som köps på jorden — och de är exakt vad du bör kräva av en leverantör före den första leveransen. Dela din tillämpning, spänning, kapacitet, driftstemperaturer och förväntade cykeltal så går LJY Energy igenom kraven med dig och rekommenderar den konfiguration som ger lägst livscykelkostnad. Vi samordnar OEM/ODM-batterileveranser från Shenzhen; vi är inte en fabrik. Specifikationer bekräftas per projekt skriftligen.

Automatisk UPS-enhet för hemmet med batteri
Foto: Dilshan Jayakody, Wikimedia Commons, CC BY-SA 2.0 (förminskad, WebP). Illustrationsbild, inte en produkt från LJY.

Prata med vårt team om krävande tillämpningar · WhatsApp +86 159 8945 0735